Vätternrundan, 30 mil, andra etappen på den svenska klassikern är nu avklarad och jag kan säga att det blev inte alls som jag hade tänkt mig. Mycket värre.
Frida och hennes kära mor kom till Sundsvall på torsdagkväll och sov över här till fredagen då vi begav oss mot Motala. Resan ner gick bra och jag försökte att sova de stunder jag inte körde för att orka med nattens/morgonens cykeltur.
Motala, både start och mål för Vätternrundan visade sig vara en mysig liten stad där Götakanal slingrar sig igenom. Aldrig har jag sett så många cyklar på en och samma plats förut.
Starten gick klockan 23.50, i varje startgrupp var det ca 20-30 cyklister med. Redan från start var det väldigt blåsigt, kyligt och mörk, jag hade rätt mycket kläder på mig för att klara natten vilket jag är glad för nu då jag slapp frysa. Att cykla i mörken med tusentals cyklister var en riktigt mäktig upplevelse att se, bara massa röda prickar överallt. Trots mörkret tycker jag att det gick bra att cykla, även om ögonen kände för att blunda lite titt som tätt. Under nattfärden fick vi vara med om att se en olycka, en stor klunga som cyklade en bit framför oss krockade och man såg tydligt hur cyklisterna ramlade genom cykellamporna som vek sig åt sidorna, en hemsk syn! Överallt längst vägen stod det cyklister som antingen hade brytit loppet eller fått problem med cykeln. Servicebilar åkte längst vägen och hjälpte cyklister som fått problem. Det var under natten efter ca 3 timmar som problemen uppstod för mig…. en hemsk menskvärk skulle jag stå ut med i nästan 30 mil. Kroppen reagerade inte positivt! Det blev bara värre och värre…
Jag och Frida cyklade till stor del själva då det var svårt att hitta en grupp som höll ett tempo som vi tyckte var behagligt, antingen gick det för långsamt eller så gick det alldeles för fort. Vi turades helt enkelt om att dra och ibland hade vi turen att haka på en grupp som höll ett bra tempo.
Det började ljusna vid Jönköping och det finaste med turen var soluppgången över Vättern. Lite ny energi gav det mig men den tog dock snabbt slut igen. Under resans gång fanns det många depåer med dryck, bullar och bananer och dessutom på två depåer serverades varm mat. I början utav loppet kände jag mig lätt på cykeln och tänkte mycket på att få i mig energi, men ju tröttade jag blev ju sämre blev jag på att äta och dricka. Med mensvärk, svimfärdighet och allmänt värkande kropp kände jag hur det började vrida till sig i magen när det var ca 10 mil kvar att cykla. Jag var tvungen att snabbt lägga ifrån mig cykeln och sätta mig i diket…. jag säger bara fyy tusan! Att jag skulle få diarré var det minsta jag behövde! 10 mil på cykel med mensvärk, svimfärdighet, orkeslös och diarré var inte någonting jag hade hoppats på när jag stod på startlinjen. Det blev en mardröm, loppet blev en plåga, jag njöt inte en sekund efter allt som hände, jag hade bara en tanke i mitt huvud och det var att komma i mål. Det gick inte fort och det gick absolut inte lätt men jag kunde inte bryta, det var ju ”bara” 10 mil kvar. Jag kämpade och kämpade och visste inte hur länge kroppen skulle orka. Milskyltarna syntes med längre och längre mellanrum och besöken i diket blev allt oftare.
Jag hade ingen glädje i kroppen när jag kom i mål, bara smärta och värk. Jag tog mig så fort jag kunde till bajamajorna och i gräset utanför satte jag mig ner, huttrade, frös och med värk och smärta kände jag hur tårarna började rinna när jag ringde Henke.. just då var min största önskan att ha han hos mig. Jag satt i gräset ett tag och blev inte bättre, jag tog mig sakta till ett vårdtält och förklarade hur jag mådde. Jag blev inlindad i en filt och fick en resorb sen beslöt de sig för att skicka mig till akuten. På akuten tog de hand om mig väldigt bra och väldigt snabbt, de tog massa prover men allting såg bra ut. Jag slumrade till väldigt fort när jag låg på sjukhussängen och väntade på provresultaten. Helt förstörd och helt utmattad!
Känslan jag hade i kroppen är obeskrivlig, så otroligt dåligt jag mådde då har jag aldrig någonsin mått. Förut tyckte jag att bestiga Kilimanjaro var den värsta plågan för kroppen men nu tror jag att Vätternrundan slår Kilimanjaro. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde orka fortsätta, men jag var tvungen annars hade min svenska klassiker blivit bruten. Tiden det tog för mig att komma mål var 13 timmar.. nästan 13 timmar konstant plåga!
Jag är så otroligt imponerad över alla som cyklade i allt förutom cykelkläder, allt från träskor till en militärcykel med korg och stereo, men alla strävar inte efter en bra tid utan kanske mer utan upplevelsen i sig.
Frida och jag innan start
Pirrigt innan starten!
Laddar inför start
Otroligt trött och sliten tjej hemma i Sundsvall!
30 långa mil
Aldrig mer