Tredje etappen i den Svenska Klassikern är avklarad! Jag och Frida är verkligen en bit på vägen nu, 3 av 4, endast Lidingöloppet kvar.
Resan mot Vansbro började tidigt på Söndagsmorgonen (05.00) från Sundsvall, Saras mamma, syster med son valde att köra ner mig och Sara till Vansbro vilket vi blev (är) otroligt glada för eftersom vi hade stora bekymmer med hur vi skulle ta oss ner. Resan ner gick väldigt bra, Saras mamma körde hela vägen medan jag och Sara vilade oss i form. Frukost och lunch hade vi packat med i bilen och vi stannade en gång i Dalarna för att äta frukost och lunchen intogs framme i Vansbro på picknickfilten.
När vi promenerade över bron från parkeringen till starten såg vi massvis med simmare i vattnet som kämpade sig fram i motströms den sista kilometern. De som simmade fort simmade krålade medan de som var lite långsammare simmade bröstsim. Det såg väldigt kämpigt ut för de som låg i vattnet och försökte ta sig framåt. I den stunden tänkte jag för mig själv, ”äh, det är ju bara 3 km”.
Min klassikervän Frida sprang vi på just då vi passerade bron och vad roligt det var att träffa henne igen efter några veckor ifrån varandra. Hon verkade lugn och inte så orolig över hur det skulle gå, lite ”hakuna matata”.
Uppvärmningen fick vi från promenaden från målområdet till starten och det fina vädret gjorde oss ännu lite varmare. Våtdräkt, baddräkt, simglasögon och badmössa var allting på och vi var redo för ett dopp i det blå. Hur kallt vattnet var hade vi ingen aning om innan start, tills vi ”sprang” i vattnet.. kroppen möttes av en iskall sjö och vattnet började tränga sig in igenom våtdräkten. Direkt jag hoppade i och kände på vattnet visste jag att kroppen skulle börja frysa inom en kort stund.
Kyla, kallsupar och människor gjorde loppet till en utmaning i sig. Det började med att mina simglasögon immade igen efter bara några meter och jag kände inte för att stanna upp och trampa vatten och fixa till det. Jag, Sara och Frida höll ihop en bra bit i början. Efter ca 1 km var jag osäker var Frida var, men jag var rätt säker att hon var bakom mig och likadant med Sara. Hon höll sig ca 2-4 meter framför mig hela tiden men när glasögonen immade igen och antalet simmare ökade tappade jag sikte på henne och det var bara jag och tusen andra okända simmare runt om mig. Kylan började bita sig på kroppen och jag tappade känseln i både tår och fingrar efter bara 1 km. Första två kilometrarna gick det fort fram tack vare att det var medströms, den första kilometern tog endast 20 minuter. Dock var det besvärligt för min del att simma då det var så mycket folk och vågit som medförde en del kallsupar.
När jag simmar brukar jag alltid doppa huvudet under vattnet efter varje simtag men jag fick aldrig in den tekniken och istället för att undvika kallsupar simmade jag med huvudet åt höger hela tiden vilket gjorde att min simteknik blev helt sne. När jag såg skylten 895 m vek banan av åt höger och medströms blev till motströms och det blev trängre och trängre. Jag försökte alltid att hålla mig längst den högra kanten (närmast land) där funktionärerna hade påpekat att det var minst strömt. Dessvärre var det inte bara jag som ville ligga inne vid kanten utan alla andra också. Det blev många omsimningar vilket gjorde att jag kom ur takt men försökte fort att rätta till tekniken. Under loppet var det många som valde att kråla och de hade absolut ingen hänsyn till oss andra som simmade bröstsim. De försökte att tränga sig förbi även fast att det inte fanns någon lucka vilket gjorde att det blev många sparkar och simtag som vidrörde kroppen.
Distansskyltarna kom nu med jämnare mellanrum och 600 m blev till 400 m. Kylan blev bara värre och värre men jag bet i hop, eller snarare skakade, för att ta mig i mål. Eftersom jag simmade med huvudet åt högersida såg jag aldrig riktigt hur långt det var till mål utan när 100 m skylten visade sig visste jag hur många vänder jag skulle simma i bassängen för att ta mig i mål. Jag drog upp handen och satte den mot målplattan och där var den otroligt kyliga resan slut. Jag reste mig upp från vattnet och skulle ta några steg men kände inte mina fötter. Jag vinglade till och fick genast hjälp av funktionärer som tog mig till ett värmetält där jag blev inlindad i en filt och kände att värmen kom sakta sakta och lite i taget. Jag har aldrig skakat så mycket som jag gjorde efter jag gick i mål, jag försökte att hålla kroppen still men det gick inte. Det var så otäckt att jag inte kunde sitta ner längre utan ställde mig upp och följde Sara ut för att hämta våra väskor och byta om till torra kläder. Tänkt om solen inte hade varit framme och temperaturen i luften inte var så varm som den var.. ja då hade det tagit lång tid att återfå värmen i kroppen.
Jag är jättenöjd med tiden (1h 16 min) med tanke på att jag har gått från att knappt kunnat simmat till att genomfört Sveriges största simtävling! Otroligt glad i efterhand, skulle jag kunna tänka mig att göra det igen? Jag svarar JA men då ska jag ha en lång våtdräkt och simmat mer i öppet vatten.. annars NEJ! Fortfarande är Vasaloppet den lättaste etappen av de tre genomförda (och den som jag har anmält mig till igen).
Redo för start
Banan
Simmare påväg in till mål
Sara nöjd och glad efter loppet
Bild tagen hemma i Sundsvall då jag ej var i form för en bild efter mållinjen
Kanske vi ses igen
Totaltraining
Jag och min älskade träningsvän, sambo, fästman, pojkvän och bästa vän! 
Armhävningar
‘
Tokig i en surburk 